När livet inte alltid går som planerat – planera om!

Jag vet att min blogg för det mesta består av, ”Jag har det bra” inlägg och det händer en massa saker runt om kring mig. Men så är det inte alltid, i alla fall inte längre. Jag har brottats med saker under en väldigt lång tid, en historia jag inte berättat offentligt. Med egentligen risk för spekulationer och uttalanden i media kommande tid så vill jag skriva av mig här och nu. Sanningen, den sanna berättelsen och vad som händer och hur jag blivit bemött. Jag vet att det gått runt i olika kretsar att jag skulle ha ”gått in i väggen” men så är det inte trots att jag lever ett ganska aktivt och händelserikt liv just nu. Men även där har jag fått ta en ofrivillig paus från arbetet. Bara att blogga är för mig rätt jobbigt och smärtsamt. Det var den 29 november 2017 som mitt liv helt vändes om, jag fick akut åka till sjukhuset. 

Det var i slutet av sommaren 2015 började det hela egentligen, jag började få huvudvärk, den började komma från och till. Men allt efter att dagarna, veckorna gick så blev det värre, jag började må mycket sämre. Ännu en tid gick och jag fick ondare, den var nu ihållande hela tiden, den gick aldrig över. Jag fick mer och mer frånvaro/sjuktimmar på jobb och skola. En dag på jobbet måste varit i slutet av 2015, då jag jobbade inom äldreomsorgen. Så sa det pang och jag blev helt okontaktbar och jag gick hem för att sedan få en akuttid till vårdcentralen för kontroller. Man tog prover som inte såg jättebra ut och man bestämde sig för att göra en magnetröntgen av huvudet för att ta reda på vad det skulle kunna vara som gör att jag får huvudvärk. I släkten hade jag en bror till min mormor som vid 21 års ålder dog pga. en aneurysm så man ville även kolla så att jag inte hade en sån i och med att jag är i den åldern.

Norra entrén, Linköpings Universitetssjukhus Foto: Region Östergötland

Sen kom dagen som jag nu i efterhand inte ville skulle komma, då resultatet av röntgen skulle komma. Klockan gick och jag kommer ihåg att klockan var strax efter lunch, ca 13:00 då ringde läkaren. Det positiva med samtalet med läkaren var att hon sa att jag inte hade en aneurysm. Det kändes lättande, bara sekunder senare så säger hon orden som fick mitt huvud att helat stanna till. ”Vi har hittat en tumör i hjärnan, du har cancer, ”. Jag blev så chockad, kunde knappt tänka allt stod still, nästan som på film. Läkaren fortsätter förklara för mig, fortfarande via telefon att tumören är godartad men man vill göra mer tester. Nu i efterhand är jag otroligt irriterad över att man ringde mig och talade om detta, skulle man inte boka in ett fysiskt möte istället?? De visste ju egentligen då att den var godartad men just att de uttryckte sig med, ”du har cancer…”. Det är för övrigt olagligt att ringa en patient och meddela något sådant. Jag var nästan 19 år gammal och fick ett sådant samtal, hur kunde dem göra så? Men samtalet fortsatte och jag visste knappt vad jag skulle säga. Jag kommer ihåg att jag hade 3 saker klart för mig när jag la på. Jag skulle ringa mamma, jobbet och skolan. Jag vet att jag fortfarande chockad ringde upp dem var och en och sa ”Jag har cancer…”.

Det är konstigt det där egentligen hur man reagerar i sånna tillfällen. Men lite mer tid gick och jag gjorde en jävla massa prover och undersökningar. Det gick ytterligare en tid och det var veckan innan sportlovet 2016 som jag började känna mig sämre och plötsligt föll ihop, jag åkte till akuten och blev inlagd i 5 dagar. Det hade alltså knappt gått ett år förens nästa besök kom och inget hade gjorts.

5 dagar av undersökningar och en jäkla massa olika läkare med olika expertområden. Men inget händer, efter 5 dagar skickades jag hem med uppmaning att ta det lugnt och lovord om undersökningar skulle göras och att man skulle börja behandla mig. Jag blev väldigt dåligt behandlad av en läkare där som inte alls lyssnade på mig, ignorerade mig. Jag bytte till slut läkare, inte för att det var något bättre just då. Tiden gick och jag fick en massa tabletter som inte hjälpte, jag gjorde fler undersökningar. Jag åkte in ytterligare en gång på sjukhuset det måste varit någon gång under de sista tre månaderna av 2016. Då med kramper i kroppen och skakningar, domningar med mera. Fick ännu mer tabletter, starka preparat som då som relativt nyexad Undersköterska undrade man ju hur bra alla dessa preparat egentligen var för kroppen. Det gick en tid och huvudvärken blev bara värre och värre, vaknade på nätterna av en så sjuklig smärta som knappt går att beskriva. Sista terminen på gymnasiet var jag knappt i skolan, allt skedde hemma, jag orkade knappt något. Tankarna då var, ”Skulle jag dö?”. Det gjorde så ont och läkarna gjorde ingenting. Under 2017 blev huvudvärken bara värre, smärtan spred sig nu ut i hela kroppen. Det hjälper inte att det någonstans under tiden som problemen började att jag även fick diagnosen EDS en bindvävssjukdom. Mer och mer fick jag aggressivare huvudvärk, ständigt. jag fick även mer och mer värk i hela kroppen, det var nu en ansträngning att ens gå upp från sängen.

Sen kom dagen, 29 november, jag sitter på jobbet och har haft en smärtmässigt jobbig morgon. Kände mig inte alls bra. Sen sa det pang och allt blev svart. Sen var jag på sjukhuset, med en obeskrivbar värk. Skakningarna var värre. 3 dagar 2 dagar innan öppningen av shoproomet, bra timing… sen sjukskrevs jag och nu den 4 januari så togs beslut om behandling, en intensiv behandling av olika preparat. Jag mår idag väldigt dåligt, huvudvärken övervinner mig ofta just nu, värken i kroppen gör dagen jobbigare att ta sig igenom. ”Jag vägrar ge upp” Det är något jag ofta tänker på trots att tankar som, ”Jag ger upp” ofta kan komma förbi i tankarna. Det här med att vara hemma och sjukskriven är inte heller min grej, den energin jag har ibland får mig att klättra på väggarna, hehe. Men jag måste acceptera att kroppen inte orkar det just nu och jag måste prioritera vad jag lägger energi på. Jag har tyvärr blivit bemöt fruktansvärt dåligt av många läkare under den här tiden och än idag kan jag inte riktigt säga att jag varken är nöjd eller litar på min läkare. Enligt mig borde sjukvården skämmas, det har gått för lång tid och inget hänt. Så nu hoppas jag innerligt att det kommer hända något och att det vänder för mig.

Har ni fina läsare varit med om liknande? Jag skulle gärna vilja ta del av era berättelser kring sjukvården. Vill ni inte kommentera så mejla till contact@albinsjoberg.com så kan jag ta upp det anonymt.

Livet kan verkligen förändras på ett ögonblick, men jag tänker inte ge upp, under 2018 är mitt största mål att bli frisk!

Mitt mål, mitt hopp!

Comments

4 januari, 2018 at 22:54

Du är så klok och cool Albin och jag håller givetvis alla tummar och tår för att du ska bli frisk så att du kan fortsätta erövra världen



5 januari, 2018 at 07:14

Vilken tung text och vilka jäkla upplevelser 🙁 Blir otroligt berörd av att läsa.

Och blir så besviken på sjukvården. Jag har själv inget förtroende för varken läkare eller sköterskor – och det bara efter bara enkla besvär. Men till exempel när de säger att stygnen i det nyopererade knäet försvinner av sig själva – och det sen visar sig vara stygn som måste tas bort? Och ja, det är en banal sak i jämförelse, men det ger en liten inblick att de inte alltid har särskilt bra koll. Att alltid lämna ett sjukhus och vårdcentral med känslan om att de inte kunde bry sig mindre är inte en önskvärd situation.

Kram – jag hoppas att du kommer må bättre igen!



5 januari, 2018 at 09:33

Som jag nämnde innan – sjukt starkt av dig att dela med dig. Varför känns det som att sjukvården här mestadels består av nonchalans och likgiltighet? Den sista de verkar bry sig om verkar vara just patienten. Jag fattar verkligen inte.

Håller tummarna för att du repar dig snart. Fortsätt kämpa och stå på dig! <3



Linda Engström, resa medvetet
5 januari, 2018 at 13:54

Ja usch va tråkigt att höra. Hoppas nu på alla sätt att det bara blir bättre för dig från och med idag. Kram!



5 januari, 2018 at 18:47

Åh det svider i ett läkarhjärta att läsa det här. Det är inte försvarbart på något sätt och det är hemskt att det här har varit din upplevelse. Ibland känner man sig så otillräcklig som läkare när man hör/läser sånt här. Speciellt när man vet att det finns så många FANTASTISKA läkare där ute. Men så har du (och många andra tyvärr) lyckats träffa någon som inte lyckats… Jag blir iaf peppad att lyckas möta alla mina patienter, men jag vet att det med stor sannolikhet kommer upp en sån här text om mig med nångång, även om jag aldrig menat något illa. Stor kram och hoppas du blir bättre!



    Albin Adell Sjöberg
    5 januari, 2018 at 19:25

    Amina, Eftersom att du som läkare kan erkänna bristerna inom sjukvården med ”oseriösa” läkare som inte utför sitt arbete på rätt sätt om jag får uttrycka mig så. Då är du en bra läkare! Det finns många eldsjälar bland läkarna där ute och de har jag stött på i andra sammanhang och att tolka av din kommentar så känns du som en av dem! Keep up the good work!



Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.