Att känna sig maktlös och utsatt – Del 3

Det är tisdag och det är dags för del 3 i min lilla serie ”Att känna sig maktlös och utsatt”. I denna del pratar jag om händelserna efter de 4 dygn av krampanfall jag fick under min vårdtid. 

Historien om denne personal är inte slut här heller utan en tid senare efter att jag fått krampanfallen som varade i flera timmar under flera dagar så mådde jag ju som sämst och orkade knappt sitta upp, jag hade varit uppe på träning och ville lägga mig, Sjukgymnasten larmar på förstärkning vid läggningen och han kommer in i rummet för att hjälpa till men säger då ”Ska inte du äta?” Jag kan knappt prata för att jag har så ont och lyckas få ur mig att jag inte klarar av att sitta uppe men att jag gärna äter. Han tittar på mig och säger ”Fast ska du äta måste du sitta i rullstolen”.

Jag förklarar åter igen att jag inte orkar sitta upp och han svarar ”Så här kan man inte hålla på, då får du vila och komma upp igen”. Jag lägger mig för att vila även om jag visste att jag inte skulle kunna komma upp igen eftersom att värken var så extrem. Cirka trettiominuter senare kommer han in igen och frågar om jag egentligen skulle ha någon mat. Jag får då för tredje gången förklara att jag i så fall vill ha den i sängen då jag inte kan sitta upp just den dagen. Han suckar och tittar irriterat på mig och säger, ”Då får du vänta för då får jag fixa annat innan”. Han ställer ner matbrickan som han burit in och lämnar rummet.

Där ligger jag kvar och maten står på borde en bit från sängen. Han påstod att det skulle ta mer tid att hjälpa mig i sängen. Det är ju egentligen galet eftersom han ändå hade behövt använda liften för att få mig i rullstolen, mata mig och sen tillbaka i sängen igen om jag hade gått med på att sätta mig upp. Efter en stund kommer han in igen och vid det här laget hade maten svalnat så varm kan jag inte påstå att den var. Han skyfflar bokstavligt talat in maten i mig och ser definitivt sur ut. Han suckar och förklarar för mig att jag inte kan hålla på så här. Jag säger inget jag bara sitter där, Vad skulle jag säga egentligen? Jag orkade inte. När jag väl inte orkade mer så försvann han fortare än kvickt och jag kunde vila. Samma kväll 

Det här var sista delen om den psykiska misshandeln, jag hoppas att ni gillat serien och att ni uppmärksammar liknande händelser framöver. Jag hoppas fler vågar prata om psykisk misshandel framöver. Jag kommer att skriva en ny mini serie om mitt sjukdomsförlopp inom kort men nu blir det ett litet uppehåll. 


Leave a comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.