Albin Adell Sjöberg

Det jobbigaste jag någonsin skrivit!

Det har varit tyst på bloggen under hela februari i princip. Det har funnits där i bakgrunden att detta inlägg måste skrivas, publiceras och delas med er. Jag har alltid strävat efter att vara så öppen som möjligt med er på bloggen och det har jag ärligt talat inte varit den senaste tiden. Så once and for all kommer jag nu öppna mig lite mer.

Vi kan alla skriva under på att 2018 kan ha varit mitt värsta år hittills. Jag har varit sjukskriven sedan november 2017 när första kollapsen kom, när mitt liv raserades. I juli 2018 kom nästa ännu hårdare slag. Jag föll ihop, kroppen orkade inte och den la av. Jag blev förlamad, tumören tog mer och mer över mitt liv. Sen kom flera månader av total förlamning och överlämning i vårdens händer.

Vad som hände där har jag delat med mig av och finns att läsa längre ner på bloggen men lägger in en länk till del 1 HÄR. Den delen finns kvar i bakhuvudet men det är inte det som är fokus just nu utan något betydligt större. Sen jag skrevs ut i november med en plan för rehab under 3 dagar i veckan så var min tanke att jag skulle försöka återgå till det “normala”. Men under de senaste månaderna har det kommit mer och mer, något jag egentligen bara väntat på. Jag har försökt bygga upp en bild som visar att allt är bra eller okej. Jag försöker göra det jag brinner för men nu har det kommit till den punkten där ångesten är kraftigare under varje dag.

Jag ringde under en kväll till mamma och grät, det var för mycket. Allt som hänt hade kommit ikapp och jag orkade inte. Jag har inte varit den som brutit ihop eller känt att saker raserat utan jag försöker vara en positiv person som ser framåt men just den kvällen gick det inte. Sen gick det ett tag och saker blev lite lättare psykiskt. Med stöttning av vänner och familj gick det bra. Den 9e februari hände det igen… Jag fick någon form av anfall igen, ambulans och brandkår fick komma och slå upp min dörr för att akut ta mig till sjukhuset. Jag minns inte så mycket från den kvällen förutom att jag var fruktansvärt rädd. Jag har mycket mer värk och är tröttare efter den kvällen.

Det var efter det som jag kände att det måste vara slut på hela den här sjukdomshistorien… Men en annan känsla kom, jag orkar knappt kämpa för min vård längre, eller åtminstone inte i den nivå jag gjort tidigare. En känsla av ångest som jag förut tryckt bort sköljde över mig. Jag har inte haft en ångestfri dag sedan dess…

Jag sitter nu i en lägenhet med en trasig ytterdörr så påminnelsen om den kvällen är stark i lägenheten, den var så pass stark att jag fredagen efter inte ville vara i min lägenhet längre och flydde hem till pappa. Jag stannade där hela helgen, jag ville inte hem just då.

Idag kan jag vara i min lägenhet även om jag blir påmind och att jag tycker det är jobbigt men jag tycker om min lägenhet, min trygga plats. Livet pågår där utanför fönstret men här stannar det upp, Här bestämmer jag även om ångesten tar över mina tankar.

Sanningen är den att jag idag inte längre kan säga att jag mår bra längre, jag är inte 100% och jag orkar inte 100% längre. Jag är ledsen, jag är trött, jag är förbannad men jag är samtidigt glad. Ibland känns det inte som det går ihop men jag lever och det är jag glad över.

Varför skriver jag detta nu?

Jag har fått så många frågor om varför bloggen ekar tom på innehåll, varför jag inte uppdaterar Instagram flödet som förut. Men också påpekningar om att folk tycker jag ser trött ut i mina instastorys. Jag vill att ni ska vara medvetna om vad som händer. Jag vill ha med er på min resa, ni har varit med mig och givit mig energi i 10(?!) år nu och ni har blivit en del av mig i med och motgång.

Jag har många tankar och viljor om vad jag ska göra med bloggen, Instagram och i framtiden youtube. Men saker får vänta för jag måste få tillbaka den energin jag haft förut. Jag måste få bearbeta det som hänt, smälta och komma tillbaka.

Jag vill också med det här skicka ett specifikt meddelande till dig som tänker i det tysta, till dig som försöker hålla uppe humöret. Det är okej att vara ledsen, det är okej att tycka att saker är skit. Det blir bättre en dag, det vet vi alla innerst inne även om det är svårt att se det ibland. Jag säger också detta för att det är okej oavsett vilket kön du har att få må dåligt. släpp normerna och våga känna.

Jag vill också att ni ska veta att jag kommer tillbaka men att det just nu är otroligt tufft, jobbigt och jag mår inte 100%. Jag kommer komma tillbaka med mer content och flera utvecklings områden för mina sociala medier. Men just nu är fokus på att jag ska få må bra igen, psykisk och fysiskt. Jag ska göra sånt som ger mig extra energi och som gör mig glad.

Kanske kommer det ett inlägg, en bild eller att jag tar mig an ett uppdrag men allt utifrån vad jag känner för. Att ta bort delar den pressen man har på sig och ta bort det man inte längre får energi av är svårt men behövligt. Jag vill också vara tydlig med att om jag inte aktivt sagt att jag kommer dra ner tempot på vissa saker så fortsätter det.

Jag skriver också detta för att jag inte alltid orkar svara på alla frågor, varje gång jag pratar om min situation just nu så få växer den klumpen jag har i magen. Det är helt okej att skicka meddelanden, kommentera och fråga men jag vill inte att ni förväntar er svar så snabbt.. Men pepp tas tacksamt emot.

Detta var kanske inte det roligaste inlägget jag skrivit och det har genererat många tårar hos mig under tiden jag skrivit det. Efter en del pauser och samtal med vänner har den blivit skriven.

Jag är otroligt tacksam över den stöttning ni, mina vänner och familjen ger mig på olika sätt. Man kämpar aldrig ensam man kämpar tillsammans. Jag slutar aldrig kämpa, jag ska vinna det här, jag ska ta tillbaka mitt liv igen! Men det här är en resa jag gör ensam som jag tror många som lever med sjukdomar kan känna igen sig i och just nu är det mesta skit och så får det vara, det är okej och helt legitimt. Detta inlägg blir väldigt långt men viktigt. Jag känner erat stöd och det är jag glad över. Tack till dig som som tog dig tid att läsa hela inlägget.

1 reaktion på “Det jobbigaste jag någonsin skrivit!

  1. Finaste, fantastiska Du ❤️ Det är inte konstigt att Du inte känner Dig 100%. Du har ju kämpat och fightats till tusen. Och mer där till. Ibland äger man inte allt i tillvaron, hur gärna man än vill. Allt blir bra, jag känner det. Men klokt att inte pressa på. Ge Dig lite tid… Frustration, oro och ångest. Mycket att brottas med. Du betyder så oerhört mycket för många, glöm aldrig det. Bry nu om Dig själv på samma sätt som Du också bryr Dig om andra. Ta plats i det första rummet nu, Albin. Du behöver nog prioritera Dig ett tag. Du är i mina och våra tankar, underbara unge. Ja, nu är du ju inte en unge längre, men min extraunge är du alltid! All kärlek! Kramar ❤️

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.